Examynia

nu är tankarna åt heeeeelt fel håll...faan åxå...ja men de blir väl så ibland kanske...de blev en djupdykning nu ner i de där svarta hålet som aldrig verkar ta slut ju mer man ramlar ner ju svartare blir de.. man kommer liksom inte undan...känns som att den där ensamheten bara gnager sig längre å längre ner i hålet så de bara blir djupare å djupare.. hålet tar aldrig slut..nån måste slänga ner ett rep å dra upp mig igen annars kommer jag att fortsätta att falla...å falla...å falla...lång långt ner i detta okända läskiga svarta hålet som kallas "liv".. det kallas "mitt liv"..de som inte kommer att nå toppen. de känns som att hålet inte kommer fyllas med nåt så man får stå ovan jord..istället så grävs de mer å mer..kommer jag nånsin hitta ett fotfäste? kommer jag nångång kunna klättra upp..? jag behöver nån med en stege så jag kan börja klättra igen..nån med en stege som är hel å inte slås undan under mina fötter..där jag verkligen kan klättra..klättra tills jag är på markplan.. å om jag nån gång skulle nå ytan så vill jag ALDRIG nånsin mer trilla ner...för de gör så ont..gör ont i varje ben i kroppen..i köttet å själen..i hålet blir tårarna bara fler å fler. de går inte få stopp på dom...i detta svarta hål jag är i finns de ingen som kan höra mina skrik å rop...jag är alldeles ensam..

Det svarta hålet som kallas "Liv"