Examynia

å längtar tillbaka nåra år i livet faktiskt.. iaf på vissa plan..saknar alla mina kompisar innan alla lämnade mig ensam kvar här när dom flyttade till sina pojkvänner å jobb.. är fast här ensam..saknar alla våra gamla roliga fester vi hade..allt skrattande å allt vi hittade på..även om de bara va å glo på film en hel kväll å äta popcorn...saknar att kunna sitta å snacka om allt å ingenting..vad har jag nu?..jag "pratar" med denna bloggen..de är de ända jag har..vill inte trycka på nån mina känslor å problem.. jag håller de för mig själv så kan alla leva precis som dom gör nuå som dom vill.. jag har backat tillbaka.. jag klarar mig nog ensam.. klart man skulle behöva prata av sig å få nåt slags stöd ibland...visst jaghar min pappa men en tjejkompis att dela känslor å tankar med vore de bästa..men vet inte om jag vågar öppna munnen.. känner mig lite ego om jag ska prata om hur jag känner å tä nker..så jag låter bli.. bättre att låtsas som om allt är precis vad de varit å som vanligt..

men tankarna springer omkring lika mycket för de.. dom blir aldrig trötta.. inte andfådda...dom kan springa hur mycket som hellst.. fram å tillbaka... upp å ner.. jag vet inte vart jag har dom längre..tankarna..dom är inte där dom borde..dom borde blicka framåt...men vågar jag låta dom göra de? jag vet inte.. jag vet inte om jag vågar se framåt.. kommer jag bli å va lika ledsen då som nu?.. de kan åxå bli bättre..men jag vågar inte hoppas..  jag är en fegis..de är väl så sanningen ser ut..