Examynia

nu känner jag sådär igen.. känner mig sådär otillräcklig.. känns som att jag inte duger till nåt alls.. jag vet inte varför.. för egentligen duger man väl? eller?
ja jag vet inte.. känns bara som att jag inte kn göra nånting rätt.. är jag för sträng och strikt..? eller är jag bara helt enkelt dum? tror de är att jag är rädd helt enkelt.. tror att allt handlar om rädsla... en rädsla för att jag inte duger å för att  jag inte är den som han vill ha längre... men jag vet att han älskar mig  å de handar inte om att jag tvivlar på de.. de handlar helt enkelt om mig.. om att jag är rädd att förlora de som betyder så mycket för mig då jag redan förlorat en stor sak som betytt massor för mig för en månad sen jag.

å alla dumma drömmar jag drömmer tyder ännu mer på att jag i själva verket är så jävla livrädd..! så svårt att strya sina drömmar ju.. vill inte vakna mitt i natten av att tårarna rinner ner för kinderna.. men de hnder.. händer att jag bölar floder närjag sver å så vaknar jag å tycker att jag är så jävla löjligt. men allt handlar om rädsla.. jag måste försöka släppa de där.. jag kan ju inte gå runt å tänka på sånt de påverkar ju så himla mycket i både livet och förhållandet.. men sen när de blir bråk å tjaffs så kommer den dr rädslan fram igen.. då tänker jag "han kommer att lämna mig nu.. de ä en bra anledning.. å jag skulle inte klandra honom" å de är ju itne heller bra att tänka så.. gaaaah jag måste sluta att tänka så jävla mycket hela tiden.. lägg ner tänkandet för en stund!!!!!