Examynia

jag vet inte vad man ska orka med längre.. allt känns toppen.. å man gör sitt bästa i allt.. men så komemr de nåt som gör attm an dyker.. men de är väl alltid så.. man kravlar väl upp igen? eller? kan de faktiskt vara så att man fastnar där nere? finns de en risk att saker å ting faktiskt inte löser sig? eller löser det sig alltid på nåt sätt?
ja jag vet inte faktiskt.. känns som att man blir straffad för att man mår bra ett tag å allt verkar kännas på rätt spår osv.. då får man ett slag i ansiktet å nån som skrattar i ens öra "hahahhaha du trodde väl inte att du skulle komma undan så lätt?!?!" nä jag trodde väl inte att jag skulle de egentligen.. elelr jag VISSTE att ett dyk skulle komma.. tur att jag inte är ensam i mina dykningar nu.. att jag har dig bredvid mig.. att jag har dig som stöttar mig å tröstar mig när jag är ledsen.. kanske är så att de är dags att tänka om lite? man kanske helt enkelt kommer till en punkt i livet där man måste tänka om å tänka på de sättet som man absolut inte ville från början.. man kanske måste.. å vem vet de kanske blir bättre då? man kanske kommer att må bättre å få ett bättre liv? '

tänka om?
tänka om?!

ja..!

TÄNKA OM!!